High, Low and in Between: 2020

Ugglor är häftiga fåglar och en av fördelarna med att bo i skogen är att chansen att få höra (och till och med få se) dem ökar rejält.

Det är kattuggla vi hört mest, men även pärluggla har vi hört vid några tillfällen. Ett år såg vi även en hökuggla vid ett par tillfällen. Den förekommer vanligtvis inte i våra trakter men under vissa år kan enstaka individer söka sig söderut i jakt på föda.

Min far hade gjort en uggleholk (kattuggleholk för att vara exakt) som vi fick ett par år efter att vi flyttat till Lindäng.

Vi hjälptes åt att sätta upp den i en gran på andra sidan hästhagen, så att man skulle kunna se den från huset. Avståndet är lite drygt 100 meter, så kikare är bra att ha om man vill studera aktiviteten på avstånd.

Nu hände inte mycket de första åren. Ugglorna var väl tveksamma och kanske att de trivs bäst om holken suttit upp några år. Vi hade hört kattugglor vid flera tillfällen, så det var kattugglor vi hoppades skulle hitta till holken. Filmklippet är inspelat en kväll ute på gården i början av april 2016

Det var först i slutet av maj 2016 som vi upptäckte att det var aktivitet i holken då en kattuggleunge tittade ut.

22 maj 2016

Den var kvar i holken i nästan en vecka.

Den 28 maj upptäckte vi att den flugit/hoppat ut. Ungarna kan ännu inte flyga, så de hoppar ut och så snabbt som möjligt klättrar upp i närmaste träd där de sitter still och blir matade av uggleföräldrarna.

29 maj 2016

29 maj 2016, mitt i bild till höger om stammen

Det var inte bara en unge i holken, utan tre stycken. Två klarade sig men den tredje hittade vi död på marken, oklart vad som hade hänt.

Året efter, 2017, var det ingen aktivitet alls i eller kring holken. Vi tyckte att det var väldigt tråkigt och undrade vad det berodde på. I juli fick vi svaret, bålgetingarna tyckte att holken var en utmärkt plats att bygga bo i. Bålgetingar är stora, men inte alls så aggressiva och jobbiga som den vanliga getingen. Jag gillar bålgetingen, den är så stor och mäktig, sen hörs den när den kommer. Den har ett betydligt kraftigare surrande ljud än den vanliga getingen.

I november tog jag ned holken och städade ur den, i förhoppning att kattugglorna skulle hitta tillbaka.

Det gjorde de, tidigare än vi hade hoppats på.

Vi har en typ av bur på fyra ben (som, även den, min far har gjort) där vi matar småfåglar (ekorrarna hittar också dit).

Den drar även till sig möss som tar det som faller ned på marken, och det hade kattugglan fått korn på. Annika upptäckte att något satt på verandaräcket, och det visade sig var en av "våra" kattugglor (~~fast 100% säkra är vi inte. Det kan vara en pärluggla, den såg så liten ut.~~ Albin, min arbetskamrat och fågelskådare, säger att det helt klart är en kattuggla på verandaräcket 😀).

Den satt där och spanade mot marken under "fågelhuset" i nästan 90 minuter. Först tog jag bilder med telefonen, men när jag såg att den inte var så rädd bytte jag till kameran. I januari hade jag skaffat en teleobjektiv, och det kom verkligen till användning.