Under helgen innan hade jag börjat känna mig sjuk. Inte som
en vanlig förkylning, men sjuk. När måndagen kom sjukskrev jag mig. Jag kände mig hängig och hade svårt att
fokusera på saker. Jag la mig i soffan och började läsa i en bok, men jag fick
inte ihop orden till meningar. Ord för ord gick bra, men inte mer.
Vid femtiden blev det dags för middag, så jag slog på ugnen för
att värma lite matrester från helgen. Sen gick jag ut för att locka på en av katterna som hade
varit borta ett par dagar, men utan resultat. När jag kom in några minuter
senare satte jag mig vid datorn och då var det plötsligt som en mindre jordbävning
drabbade mig. Sekundsnabbt kändes det som att golvet skakade och när jag försökte resa mig upp bar mitt högra ben mig inte, jag föll direkt ned i en fåtölj intill. Det kändes oerhört
konstigt. Jag försökte ropa på Annika, men jag fick inte fram ett ord. Bara
entoniga stönanden. Minns att jag tänkte att bara jag tar det lugnt och inte
försöker stressa går det nog, så jag försökte igen. Men med samma resultat. Jag kunde inte få fram ett enda ord eller en endaste stavelse.
Min högra arm vilade på armstödet, men det var nåt konstigt med den. Jag försökte lyfta på den men den lydde inte. Hur mycket jag än tänkte på att jag ville röra armen så hände ingenting. Jag tänkte att jag skulle försöka hjälpa till med vänsterhanden, men när jag rörde vid högerarmen var det som att röra vid ett främmande föremål, jag kände att jag rörde vid något med vänsterhanden men i högerarmen kände jag ingenting. Armen hasade av armstödet och blev hängande helt livlös. Jag hade ingen känsel eller rörlighet alls i höger arm eller hand.
Samma sak med mitt högra ben, ingen känsel eller rörlighet alls, så jag kunde inte resa på mig heller. Oerhört skrämmande upplevelse. Jag blev mer och mer skärrad och förstod inte alls vad som hade hänt mig.
Så hörde jag sirener; ambulansen närmade sig. Annika sprang ut på gården för att göra dem uppmärksamma på att det var här vi bodde. De baxade in en bår och ambulanssjukvårdaren började snabbt skapa sig en bild av mitt tillstånd. Jag kunde bara nicka och skaka på huvudet som svar. Jag har för mig att de gav mig något lugnande, eftersom jag verkade ganska skärrad. Sen lyfte de upp mig på båren och på vägen ut till ambulansen passerade vi köket så jag kunde kasta ett öga på spisen. Annika hade naturligtvis stängt av den, så jag kunde sluta oroa mig! Plötsligt kändes "allt bra"; Stickan hade kommit hem och spisen var avstängd. Skönt, "nu kan jag åka till akuten i lugn och ro", minns jag att jag tänkte.
Konstigt hur hjärnan fungerar...
Sen bar det av med ambulansen i full fart, med sirenerna på. Det gick otroligt fort, men skogsvägarna ut till motorvägen är ganska krokiga så jag försökte hålla i mig bäst jag kunde. Efter en stund började jag dock (i tysthet) ifrågasätta vägvalet. Det finns i huvudsak två vägar från oss till Nyköping. En, på kartan kortare men smalare och sämre, som tar längre tid att köra. Den andra är, på kartan, längre men bättre och snabbare. Jag såg träd fara förbi nära bilen och det svängde hit och dit hela tiden. I mitt ryggläge i ambulansen blev jag mer och mer säker på att vi gjort det kortare men långsammare vägvalet. Plötsligt var vi uppe på E4an, och nu gick det ännu fortare. I vanliga fall tar det väl ca 25 min från oss till Nyköping, här gick det nog på 10-15 minuter!
I efterhand har Annika berättat att vi visst tog den snabbare (längre) vägen. Den är så kurvig i början så jag trodde att det var den smalare och sämre vägen vi åkte på. Återigen konstigt att jag ens höll på att "bry mig" om vägval där jag låg stum och halvt förlamad...
När vi kom in till akuten var det fullt pådrag och de gjorde en snabbedömning av hur allvarlig stroken var genom att personalen gick igenom en s.k.
NIHSS (National Institutes of Health Stroke Scale) som består av en mängd frågor och svar som poängsätts. Ju högre poäng desto allvarligare är stroken, max är 42 och då är man nog snudd på helt förlamad och i koma. Jag diagnostiserades till 18.
Därefter rullades jag in på röntgen, och
datortomografin med
angiografi visade stopp i ett av halskärlen (
carotis interna på vänster sida) som försörjer hjärnan med blod. För att få bort blodproppen bestämdes det att jag skulle ges
trombolys, en kraftigt propplösande behandling. Personalen bad Annika att lämna rummet under behandlingen, eftersom trombolysen kan orsaka kramper vilket kan uppfattas obehagligt. Lyckligtvis fick jag inga kramper, men dessvärre löste inte trombolysen upp blodproppen utan den satt fortfarande kvar. Det konfererades och ringdes och snart bestämdes det att experterna på Karolinska Sjukhuset i Solna nog var bäst lämpade att hjälpa mig. Annika undrade om hon kunde få åka med, men ambulansvårdspersonalen rekommenderade henne att inte åka med. Dels för att det innebär en risk att färdas fort med en ambulans och dels att hon skulle tänka på att kunna ta sig hem då det inte var självklart att hon skulle kunna stanna kvar över natten. Svårt beslut för henne, skulle hon bara "släppa iväg mig" stum och halv förlamad utan att veta hur det skulle bli. Jag minns att jag tänkte; "åk hem och ta hand om hästarna och katterna, jag kan inte få bättre hjälp". Men jag kunde inte säga det till henne, vilket var fruktansvärt frustrerande... Med kluvna känslor bestämde hon sig i alla fall för att åka hem, och jag rullades ned till ambulansen på nytt.
Det är 10 mil från Nyköping till Solna och Karolinska Sjukhuset, och det viktigaste för en strokedrabbad är att man snabbt får hjälp, så det gick fort längs E4:an upp till Stockholm. Ungefär 40 minuter senare var vi framme. Jag rullades in på röntgen för en andra, noggrannare, koll och där kunde man även se att det rörde sig om en s.k.
dissektion i kärlväggen i vänstra halspulsådern. I det här fallet innebar en dissektion att ett sår på inre kärlväggen hade skapat en flik som i sin tur delvis hade lagt sig som ett lock i kärlet. Blodet försökte hitta en ny väg (mellan kärlväggarna) men kom ingenstans utan skapade en blodpropp, vilket i sin tur stoppade blodet till hjärnan och en hjärninfarkt (stroken) var ett faktum. Stroken drabbade vänstra hjärnhalvan, som i sin tur styr högra delen av kroppen och talet. Därför blev min högra sida förlamad och talförmågan försvann.
Jag placerades på en brits med huvudet fixerat med hjälp av nån slags stöd på båda sidor om huvudet. Jag fick order att ligga helt stilla, och det var viktigt att jag skulle hålla huvudet helt stilla. En sjuksyster satt vid huvudändan och efter ett tag placerade han ett par "kuddar" på vardera sidan av huvudet så att huvudet skulle hållas ännu mer stilla. Läkaren och en annan sjuksyster var placerade längre ned med olika instrument och en skärm där de kunde "se" blodådrorna samtidigt som de försökte navigera upp genom kroppspulsådern för att komma till proppen. Nedan följer "interventionsberättelsen". Många svåra ord, och jag tänker att det nog inte var nåt lätt jobb...
Själva operationen tog säkert ca 90 min, det kändes som en lång tid i alla fall. De hade ju inte berättat i detalj vad de skulle göra, och tur var väl det. Jag hörde hur de pratade om problem de stötte på, men det var bara att snällt ligga still och vänta. Sen, mot slutet, förstod jag att de vara nära att få bort proppen. Plötsligt hörde jag glada utrop och förstod att de hade fått bort proppen, och i samma veva kände jag att jag kunde röra min högerfot. Det var såå häftigt. Jag blev så glad och tänkte att allt kommer nog att ordna sig.
För att säkerställa att inte kärlväggen skulle falla samman igen opererades
tre stycken "stent" in. Stent är ett mikroskopiskt metallnät som
armerar kärlväggen inifrån och förhindrar att kärlet faller ihop och orsakar en ny dissektion.
Läkaren som ansvarade för min operation var professorn och överläkaren i neuroradiologi Staffan Holmin. Han tilldelades Hans Wigzells Forskningsstiftelses vetenskapspris i februari 2020. I den här föreläsningen från november 2013 berättar han och visar bilder på sitt forskningsområde och lite om hur han gick tillväga vid ett fall som liknade mitt (från ca 11 min in i filmen). Otroligt häftigt att se hur de får bort proppen! Hans djupa kunskaper och yrkesskicklighet är jag honom evigt tacksam för. Stort tack Staffan!
De rullade upp mig till Neurokirurgins intensivvårdsavdelning (NIVA) och där fick jag dela rum med en äldre man. Jag vet inte vad han hade drabbats av, nånting stod i alla fall inte rätt till. När han pratade lät första meningen vettig, sen blev det bara osammanhängande svammel. Men han var i alla fall uppe och gick då och då, med lite hjälp.
Rummet var bemannat med personal 24/7 och de hade ett bord i ena hörnet av rummet där de kunde övervaka oss, det kändes tryggt. Det togs en massa prover, bl.a. blodtryck, blodfetter och sänka, regelbundet på mig under natten så det blev inte så mycket sömn.
Tisdag 24/9Nån gång på morgonen/förmiddagen dök "min" läkare Staffan Holmin upp. Han berättade vad jag råkat ut för och vad de hade gjort under operationen. Mot slutet blev han tyst en stund och sen sa han "vilken grej du har varit med om!" Det kändes lite speciellt, han borde ju sett ett och annat...
Sköterskorna hjälpte mig upp på benen och in på första toabesöket. Det var lite bökigt, med bara en fungerade arm/hand. Sedan fick jag träna på att gå med ett s.k. gåbord ute i korridoren. Det är konstruerat så att man vilar armarna på mjuka stöd och med händerna greppar i två handtag, för att sen koncentrera sig på att gå. Det kändes bra, trots att jag haltade till en början. Men jag märkte att det snabbt blev bättre och det kändes väldigt skönt! De berättade även att Annika hade ringt och sagt att hon skulle komma och hälsa på på eftermiddagen. Jag blev så glad!
En sköterska satte sig hos mig och sa "Anders, du måste försöka börja prata". Visst tänkte jag, men hur? Kunde fortfarande inte få fram en enda stavelse, bara ett stönande och grymtande. Hur skulle jag kunna kunna forma ord igen? Lite senare dök en läkare upp och berättade att om jag inte fick tillbaka talförmågan inom ca 6 månader skulle jag aldrig återfå den.. Det kändes skit att få höra! Jag tänkte på en kusin till min pappa som fick en stroke på ålders höst, hon återfick aldrig talet. Tänkte även på den store poeten och Nobelpristagaren
Tomas Tranströmer som 1990 drabbades av en stroke och aldrig återfick talförmågan. Kändes väldigt stressande att behöva tänka på...
Jag har sedan mitten på 80-talet lyssnat (lite för) mycket på en annan Nobelpristagare, Bob Dylan, och en hel del textrader och strofer fastnar. "Dylan målar bilder på hjärnbarken", som en Dylanpolare till mig uttryckte det :-) En strof som fastnat är följande, som ofta dykt upp när jag känner mig vilsen i ett social sammanhang och känner att jag inte har nåt att tillföra samtalet.
Well I'm tired of talkin'
I'm tired of tryin' to explain
My attempts to please you
They were all in vain
- Bob Dylan, 1997
Fast nu ville jag inget hellre än att kunna prata, kunna förklara allt jag tänkte på.
På förmiddagen dök det upp ännu en patient, en kvinna i 30-årsåldern som troligen hade drabbats an en s.k.
TIA. Hon verkade relativt pigg, kunde gå för egen hand och pratade på. Jag förstod av samtalen att hon ansvarade för en väns bröllop och hade haft det otroligt stressigt.
På eftermiddagen kom jag att tänka på när Annika skulle dyka upp. Det vore bra att få veta, så jag började söka kontakt med en av sköterskorna. Hon undrade vad jag ville och på nåt sätt genom gestikulerande och pekande fick hon ur mig att jag ville veta när Annika skulle hälsa på. Helt otroligt att hon så snabbt förstod! Så hon ringde till Annika direkt för att höra och hon berättade att hon snart var framme. Det gladde mig.
Efter ytterligare en träningsrunda med gåbordet i korridoren satte de mig in stol på rummet och där satt jag när Annika dök upp. Hon blev överlycklig av att se att jag kunde sitta upp. Hon sa att "vi ska klara det här"! Det kändes fantastiskt att få höra. Där satt jag; stum, halvt förlamad och helt sned i ansiktet. "Vi ska klara det här" - det är Kärlek!
Hon hade tagit med sig min telefon, men den fick hon ta med sig hem igen. Kände att jag inte kunde hantera en telefon med en hand plus att jag (tillfälligt, skulle det visa sig) hade glömt hur den fungerade, och att ringa till nån var ju i alla fall uteslutet.
På kvällen ringde telefonen på rummet, en sköterska svarade och hon sa: "Ja, han är här". Det visade sig att det var min bror Per som ringde. Hon kopplade på högtalaren så jag kunde höra vad som sas. Per undrade hur det var med mig och de berättade och jag vinkade och log till svar och när de berättade det för honom skrattade han till. Det lät som att han blev lättad.
Onsdag 25/9
Under natten väckte de mig och berättade att min plats behövdes för ett akutfall som var på väg in. Jag rullades iväg i min säng och hamnade på en avdelning för mindre akuta fall. Där fick jag dela rum med två andra personer. En utländsk kvinna som verkade bara kunna prata franska och en äldre svensk man. Kvinnan verkade ganska dålig, var sängliggande bakom ett skynke. Mannen var en pensionerad läkare som verkade ha drabbats av en
TIA. Han var vid gott mod och fick åka hem senare under dagen.
På morgon kom en av sköterskorna som jag hade träffat på NIVA in på rummet. Hon blev glad över att se mig där. Hon menade att det var ett gott tecken att jag inte behövde vårdas på NIVA längre. Det kändes väldigt skönt att höra.
En stund senare dök två läkare upp. Det verkade som att den ena var specialist och den andra under utbildning. Specialisten bad mig göra vissa saker, som att le, blinka med ena ögat i taget, gapa, vrida huvudet åt ena eller andra hållet och annat. Hela tiden kommenterade han till den andra hur han uppfattade resultatet. Allt för att se hur väl jag förstod vad som sades till mig och säkert för att bilda sig en uppfattning om hur illa min hjärnskada var.
På rummet fanns det en toalett och eftersom jag inte ville störa personalen bestämde jag mig för att försöka ta mig dit på egen hand. Jag var fortfarande ostadig i höger ben men jag lyckades stappla från sängen till toaletten genom att ta stöd i väggen. Det gick bra och kändes skönt att kunna göra något på egen hand. När jag kom ut stod två sköterskor och en läkare där med arga blickar. Jag fick en mindre utskällning. Det menade att jag kunde ha fallit och gjort mig illa. Det är såklart sant, jag borde bett om hjälp. Men jag ville ju testa ;-)
Längre ned i korridoren fanns ett dagrum med en TV. Dit fick jag hjälp att ta mig. Vi var ett par stycken "gubbar" som satt och tittade på TVn. Jag tyckte det var fantastiskt att få ett fönster mot världen utanför och för en stund slippa tänka på min egen situation.
När jag var tillbaka på rummet kom en av sköterskorna in med post till mig, det var ett kort från mina arbetskamrater där de önskade mig snabb tillfriskning. Blev så rörd och glad.
Torsdag 26/9
Efter frukost fick jag veta att jag skulle få åka hem till Nyköpings lasarett senare under dagen. Kändes bra, då skulle Annika kunna hälsa på mig oftare.
På eftermiddagen blev jag flyttad till en rullstol och sen dök sjukvårdstransportpersonalen upp. Det var en man och en kvinna som verkade väldigt tajta, hade nog kört ambulans ihop under en längre tid. När vi rullade iväg bad mannen mig att lyfta upp min högerarm eftersom den riskerade att komma i kläm i dörröppningar och att handen skulle släpa i golvet. Jättebra råd, jag hade inte tänkt på att den hängde, kände fortfarande inget i armen. Hade den kommit kläm hade jag förmodligen inte märkt nåt.
En annan sak som oroade mig var när jag skulle sova, var att högerarmen skulle hamna i kläm och somna. I vanliga fall vaknar man ju av att det pirrar i armen, men jag hade ju ingen som helst känsel i armen. Vad skulle hända om armen somnade och inte reagerade, skulle armen dö. Kändes jätteobehagligt.
Vi landade på Nyköpings lasarett och där fick jag dela rum med tre andra män, jag var helt klart yngst. P var i 65-årsåldern, han hade haft en hjärnblödning och var helt förlamad från midjan och nedåt. Annars var det inget fel i huvudet, han pratade och ringde till släkt och vänner. Det hade varit så kul om jag hade kunnat prata med honom.
B var ännu äldre. Han verkade till och från snurrig. Tror han hade fallit nerför källartrappan i villan. Han var relativt rörlig, gick runt med rullatorn på egen hand på avdelning. Det stående frågan han ställde till mig under de två veckor jag tillbringade på lasarettet var. "Har dom sagt när du ska få åka hem?" Jag skakade nekande på huvudet och han bara muttrade "man får inte veta nånting här". Troligen var han för dålig för att skickas hem, men han verkade helt sakna den insikten. Både P och B skulle vara kvar i rummet ända tills jag fick åka hem. Den tredje sängplatsen byttes ut några gånger.
På Nyköpings lasarett kändes det som att hade de en mer avspänd attityd. Det var inte tal om nåt gåbord för min del, utan jag fick hjälp av en sköterska som ledde mig runt på avdelningen för att visa var toalett, dusch och dagrum/lunchrum var. Kändes väldigt bra. När vi gick runt på avdelningen dök Annika upp, så hon stödde mig tillbaka till mitt rum. Hon hade med sig lite privata saker, som necessär och min telefon. Jag fick en typ av bokstavsplatta av personalen, så att jag enklare skulle kunna kommunicera. Det var en platta med alla bokstäver och för att skapa ett ord och en mening pekade jag på en bokstav i taget, och Annika skrev ned det. Minns att det tog tid att skapa en mening. Jag var ju tvungen att se ordet framför mig och det var inte helt lätt.
På kvällen dök en sjuksköterska upp för att ta sänka på mig. Hon hade med sig en sjuksköterskepraktikant och hon frågade om praktikanten kunde få träna på att ta sänka på mig. Hon förstod väl att jag var van att man stack i mig. Det verkade vara första gången för honom, men det gick inte alls bra. Han gjorde flera försök att sticka i armvecket men utan resultat, till slut fick hon ta över. Stackarn, hoppas han kom på snitsen till slut ;-)
Jag avslutade kvällen med försöka mig på att skicka ett sms till Annika. I och med att jag hade förlorat talförmågan påverkade det även hur jag formulerade ord i huvudet. Det var jättesvårt att formulera en hel mening i tanken. Kunde inte "se" orden ordentligt framför mig. Men till slut fick jag fram ett "Natti, natti" som jag skickade, och fick "Godnatt, sov så gott" tillbaka. Kände otroligt häftigt att återigen kunna kommunicera, om än bara lite. I efterhand har Annika berättat att hon var helt säker på att nån hade hjälpt mig med att skriva och skicka sms:et. Men, jag gjorde det själv!
Fredag 27/9
Hade sett att det fanns en dusch på avdelningen, så jag haffade en sköterska i korridoren och pekade på dörren till duschen. Hon frågade om jag ville duscha och jag nickade. Det ordnar vi svarade hon och gick och hämtade nyckeln. Första duschen sedan i söndags, det var toppen. Fast inte helt lätt med bara en fungerande arm och hand.
Senare under dagen kom Annika på besök. Vi hade ett avtalat möte med en läkare. Han berättade lite mer vad som hade hänt mig så att även Annika skulle få veta. Han berättade även att mitt körkort var indraget i tre månader, till att börja med. I början av januari skulle jag få genomgå lite tester för att se om jag var redo att släppas ut i trafiken igen. Det var inga roliga nyheter. Tänk om jag inte skulle få tillbaka körkortet, skulle vi då kunna bo kvar på landet med hästarna?
Han berättade även att de hade satt ihop ett rehab-team som skulle hjälpa mig att rehabiliteras. Vi skulle ha första mötet på måndag. Teamet bestod av en arbetsterapeut, en sjukgymnast och en logoped. Det var positiva nyheter.
Slutligen berättade han att de tyckte att jag skulle få dagpermis på torsdag kommande vecka. Dagpermis innebär att få besöka hemmet under några timmar. Annika och jag tittade på varandra och jag kände spontant att det gick lite väl fort fram. Plötsligt kändes lasarettet som en trygg plats jag var rädd att lämna. Hur skulle jag klara mig själv, eller förväntades det att Annika skulle agera sjukvårdpersonal. I efterhand har Annika sagt att hon också kände sig osäker. Nåja, vi skulle fundera på saken.
Lördag 28/9
Mor & Far (och Annika) kom och hälsade på. Innan de dök upp tänkte jag snygga till mig, så jag rakade bort en veckans skäggstubb. Det gick sådär... Dels var jag ovan att raka mig med vänster hand så jag skar mig på flera ställen och dels åt jag blodförtunnande medicin vilket gjorde att det blödde extra mycket. Sköterskorna sa att jag borde bett om hjälp, men jag ville försöka själv.
Det var jättekul att få besök av Mor & Far. Vi satt en lång stund i dagrummet och fikade och "pratade" (jag med min bokstavsplatta) om det som hade hänt, men även om vardagliga saker och bekanta. Skönt att slippa tänka på min situation.
Söndag 29/9Jag började använda telefonen mer och mer. Om det var nåt jag ville personalen skrev jag upp det i telefonen och visade texten. Det var oftast bara en kort mening, men jag kunde göra mig förstådd på ett helt annat sätt än tidigare. Började även skriva på en text som jag ville lägga upp på Facebook. Det tog en bra stund att få ihop några meningar. Annika fick kontrolläsa flera gånger. Jag glömde ord hela tiden, men till slut fick jag ihop det jag ville och postade det. Fick en oerhörd respons, som värmde såå mycket. Kändes också bra att jag mer och mer började sticka hål på det kommunikationsvacuum jag hade befunnit mig i. Kunde jag inte prata, kunde jag åtminstone göra mig förstådd i skrift. Det var en sån skön känsla.
Måndag 30/9
Första träffen med Rehab-teamet, som bestod av en Arbetsterapeut, Sjukgymnast, Logoped, Kurator och leddes av en Rehab-läkare. Det gjordes upp ett träningsschema för mig, som innebar att träffa och träna med Arbetsterapeut, Sjukgymnast och Logoped en gång per dag, ca en timme per moment. De berättade även att det skulle ordnas färdtjänst för mina dagpermisar. Det lät bra och på nåt sätt lite lyxigt. Då skulle Annika slippa att åka in och hämta mig, och skjutsa tillbaka mig. Skulle spara åtskilliga timmar och bensinpengar.
Kruxet med att träna med logopeden var att ha något att träna med, och talförmågan hade inte infunnit sig än. För att träna med en logoped måste du kunna prata, åtminstone lite grann... Det blev en typ av moment 22. Så jag fick börja träna med Arbetsterapeuten och Sjukgymnasten i väntat på att jag kunde börja formulera ord.
I början var det mycket balansövningar för att träna upp högerbenet. Lyckligtvis svarade mitt högerben otroligt bra på träningen och en dryg vecka efter stroken var benet i stort sett återställt. Det var värre med högerarmen. Där bestod träningen mycket av att röra och böja armen och försöka greppa med handen. Det gick också framåt, men inte alls lika fort som med benet. Jag fick även ett program för att träna upp musklerna i ansiktets högersida.
Tisdag 1/10
En överläkare dök upp på mitt rum för att höra hur det var med mig. Hon berättade lite hur det var tänkt med min rehab, permisar och ställde en del frågor som jag nickade eller ruskade på huvudet som svar på. Vid ett av svaren fick jag fram ett ”Nej” utan att tänka på det och hon reagerade direkt. ”Du sa ”Nej”, hörde du det?” Jag nickade och log. Hon skrattade och sa ”nu släpper det, ska du se”. Det var en jätteskön känsla!
Torsdag 3/10
Dagpermis för första gången.
Så bar det av hemåt för första gången, med färdtjänst. Vi var några stycken i minibussen så det blev en runda i stan och ut på landet. Jag var den sista som släppes av. Under färden dök några rader ur Dylans låt
"Highlands" upp i skallen:
I see people in the park,
forgetting their troubles and woes
They're drinking and dancing,
wearing bright colored clothes
All the young men
with the young women looking so good
Well, I'd trade places with any of them,
in a minute if I could
- Bob Dylan, 1997
När jag kom hem kom hästarna fram och "min" häst började gnägga som hon aldrig gjort tidigare. Vilket underbart välkomnande! Undrar om hon saknat mig? Undrar om hon förstått att något hade hänt mig? Reagerade hästarna när ambulansen kom? Jag har ingen aning.
Det kändes så bra att få komma hem igen, faktiskt över förväntan. Det var inte alls så läskigt som jag hade trott när läkaren först nämnde att jag skulle få dagpermis. Jag testade bl. a. att provligga i min säng och ta mig upp på egen hand. Det funkade bra. När jag åkte tillbaka till lasaretten längtade jag redan hem igen.
Fredag 4/10
Dagpermis igen, efter att ha tränat med teamet.
Hade fått med mig lite hjälpmedel att testa, bl.a. en lite gummimatta att lägga osten på när den skulle hyvlas. Min högerhand funkade ju fortfarande inte och det är snudd på omöjligt att hyvla en ost utan att hålla i den med de andra handen. Gummimattan fick osten att ligga still, så den kom verkligen till användning.
Andra saker eller moment som är svåra att göra med bara en hand är: ta på sig strumpor, knäppa skjortknapparna, knyta skorna, skala potatis, hacka lök, skiva bröd och många andra ting.
Jag testade att köra bil på gårdsplanen. Det var inte lätt att växla med högerhanden. Kände knappt att jag höll i växelspaken, så det projektet fick jag lägga på is.
Lördag 5/10
Min bror Per, som bor i Göteborg, kom upp och hälsade på.
Vi satte oss i dagrummet, det blev en trevlig stund. Jag ville (skrev på telefonen) att han skulle berätta om sina barn och vad de hade för sig. Det var så roligt att höra.
Måndag 7/10
Nattpermis för första gången.
Nu när det gick så bra att vara hemma fick jag nattpermis för första gången. Det kändes stort. Tänk att få ligga i sin egen säng, så skönt. Ärligt talat sov jag inget vidare på lasarettet med tre andra i samma rum. Det snarkades och gicks på toaletten eller personalen kom in och tittade till de som inte kunde gå.
Fick nattpermis de kommande nätterna. Så här i efterhand har jag förstått att det var när jag började tillbringa mer tid hemma som jag tillfrisknade fortare. Jag tror det var strategin från lasarettets sida, men när det först kom på tal blev jag och Annika osäkra. Tyckte att de forcerade det hela. Idag är jag glad att de stod på sig. Jag var konstigt nog för frisk för att vara på sjukhus. Tillsfriskandet går snabbare desto tidigare man kan komma tillbaka till sin hemmamiljö, tror jag.
Torsdag 10/10
Utskriven!
Det kändes så otroligt skönt att få lämna lasarettet och få komma hem igen. Egen säng, inte bli väckt på natten, att mer få kunna rå sig själv. Men jag skulle ju förstås åka in på rehab-träning tre gånger i veckan, det kändes positivt!
För var dag blir det bättre...
Efter en månad började jag kunna formulera ord så pass bra att jag
kunde göra mig förstådd verbalt. Skönt att slippa skriva meddelanden i
telefonen till omgivningen varje gång jag ville "säga" nåt.
De första ord jag lärde mig (vid sidan av Ja och Nej) var Mamma och Pappa, som ett litet barn. När jag skulle uttala ett ”nytt” ord kom jag inte ihåg hur jag skulle forma ljudet med tungan och munnen. Det är massor av småmuskler i käken som ska samspela med tungmusklerna för att få fram ordet perfekt. Dessa muskelminnen hade jag förlorat i min hjärna, så jag tvungen att lära mig allt på nytt. Logopederna kallar det
Verbal Apraxi.
Senare hade jag stora problem med sje-ljuden. Det finns ju en uppsjö av ord som typ låter likadant men stavas på helt olika sätt.
Jag hade t.ex. väldiga problem med att få till ett ord som generad på rätt sätt. Om man har glömt hur det låter eller glömt hur man ska uttala det så tittar man på hur det stavas, och det stavas ju med ge- i början. Så jag försökte med ett g e i början, generad, men det kändes helt fel.
Jaja, så där höll jag på och tragglade.
Jag blandade ofta ihop R & L och K & T. Logopeden förklarar varför.
När vi uttalar L sätter vi tungan mot gommen och när vi uttalar R rullar vi tungan mot gommen. Jag blandade hela tiden ihop hur jag skulle placera tungan när det dök upp en R eller ett L och hade jätteproblem med att sköta det finmotoriska i munnen tillräckligt snabbt för att det kulle låta bra. Värsta orden var de som innehåller både R och L, som namnen Relin eller Lerin. Skulle jag säga Relin kunde det bli Lerin och tvärtom. Detta är sånt man normal inte tänker på, men jag fick lära mig det på nytt.
När det kommer till
K & T så är det tungan som jobbar på olika plats i munnen/gommen. Att få ordning på K & T jobbade jag också mycket med.
I mitten av januari gjorde jag ett körkortstest i form av att kunna se
olika logiska samband och kunna para ihop olika trafiksituationer med
rätt trafikmärken. Jag gjorde även ett syntest för att kolla att jag
kunde uppfatta vad som händer i ”ögonvrån”. Jag blev godkänd och läkaren
hävde mitt körförbud. Oerhörd känsla att få köra bil igen, när man bor i skogen!
Jag tillhör ju egentligen inte den ”klassiska riskgruppen”. Jag har
t.ex. varken högt blodtryck, någon hjärtsjukdom, diabetes, övervikt
eller högt kolesterolvärde, så det är lite av ett mysterium att jag
drabbades av en stroke. Stress är ju även en riskfaktor, men jag har
inte känt mig "onormalt" stressad. Läkaren som jag träffade på mitt
återbesök på Karolinska kallade det en ”mekanisk stroke” (i motsatts
till den typ av stroke som orsakas av ”välfärdssjukdomar”) och han ville
inte utesluta att viruset som orsakade förkylningen, som jag hade haft
dagarna innan, även skulle kunna ha orsakat såret på kärlväggen. Oavsett
orsaken sa han att prognosen för ”min” typ av stroke ser god ut och det
känns hoppfullt.
Under hela den här tiden har jag mått bra,
konstigt nog. Många som drabbats av en stroke blir väldigt trötta
(hjärntrötta) av för många intryck på en gång, för mycket ljud eller när de anstränger
sig lite extra. En hel del drabbas av depression, ångest, yrsel,
huvudvärk eller migränattacker, eller får problem synen. Jag har
lyckligtvis sluppit ifrån de problemen.
...men bra lär det aldrig bli
- Cornelis Vreeswijk, 1964
Jag saknar mitt gamla jag!
Talet är inte perfekt. Jag har blivit tystare, även om jag vet att prata är bästa träningen. I större sällskap blir jag fåordig, känns som en rejäl ansträngning att försöka flika in en kommentar i det allmänna sorlet. Då dyker frasen I'm tired of talkin', I'm tired of tryin' to explain upp. Jag funkar bättre i samtal med en eller två personer.
Finmotoriken i högerhanden blir inte längre bättre. Det är så otroligt många småmuskler i handen som är jättesvåra att träna upp och nervbanorna till dem verkar ha somnat in för gott.
Trots det har jag lärt mig att ta på mig strumporna, knäppa skjortknapparna, knyta skorna, skala potatis, hacka lök och skiva bröd, fast det tar lite längre tid än tidigare.
Men jag saknar fortfarande att kunna skriva, att kunna teckna. Jag saknar att kunna hantera en hammare eller en yxa (på ett säkert sätt). Jag saknar att kunna skala räkor eller kräftor. Jag saknar att kunna spela dart eller bowling, eller kasta frisbee. Jag saknar att kunna spela gitarr.
Å andra sidan...
Så här i efterhand inser jag att jag har haft en osannolik tur!
Tur att jag inte fick stroken när jag var ensam ute i skogen och plockade svamp.
Tur att jag inte fick stroken när jag körde bil. Hade jag jobbat den dagen hade jag varit på hemväg i bilen på E4an... vågar inte tänka på hur det hade slutat.
Tur att det hände inomhus och att Annika var hemma och förstod vad som hade hänt mig.
Tur att symtomen var så tydliga, vilket gjorde att vårdpersonalen direkt förstod allvaret i situationen och tog hand om mig på bästa sätt.
Slutligen är jag tacksam över den fantastiska vården jag fått. Ni som jobbar inom vården är bäst!
Jag är även tacksam över att jag har klarat mig så "lindrigt" undan efter stroken. Det hade kunnat sluta mycket värre, kunnat sluta där och då!
Annika, du har varit min skyddsängel.
Utan dig hade jag inte suttit här och skrivit detta!
Jag älskar dig!
